En hel del åsikter.
"Stick inte ut, då hittar folk något att hata dig för". Jag är så jävla trött på mellanmjölkstänket och alla idiotiska oskrivna lagar som ska följas till punkt och pricka för att man ska passa in. Sen när blev det omöjligt att acceptera varandra för den man är?
Jag har mina brister, säkerligen har jag flera brister än dem flesta, men jag har även många bra sidor. Har man mig på rätt sida på rätt dag kommer jag ställa upp till hundra procent på de människor som behandlat mig bra. Men som sagt, jag vet att jag har mina brister och jag är så trött på att folk inte kan acceptera mig som jag är. Jag är en jävla attityd, ett jävla humör och kan tända till på en sekund. Men det gör mig till den jag är, eller hur? Så kan man inte acceptera den jag är, varför ska man ens någonsin kalla mig ens vän?
Jag har aldrig, aldrig, aldrig, aldrig någonsin låtit mig bli nertryckt utav någon, varesig det varit en vän, familjemedlem eller lärare. Jag tar inte att folk försöker sänka mig. Jag har aldrig gjort och kommer aldrig göra. Jag kör mitt race och ingen annans, och i mitt race finns det då ingen svaghet. No fucking way.
Men, för första gången i mitt liv, flyr jag nu. Jag har packat mina väskor och åkt hem, till det enda stället jag trivs på. Jag hör hemma här och ingen annanstans. Under ett års tid har jag skaffat mig fler ovänner än vad jag lyckats med i hela mitt liv. Få utav de vänner jag fått, förstår mig och accepterar mig. Medans jag har vänner här hemma som levt med mig fem dagar i veckan i tio förbannade jävla år. Det är inte värt att stanna i varberg längre helt enkelt.
Jag har jobbat på min attityd hela mitt liv, det är något som förföljt mig genom allt jag gjort. Jag har förlorat så mycket på det men samtidigt har jag hittat de människor som är äkta. Som förstår mig och accepterar mig att jag inte är som en mellanmjölks svenne. Jag är, har alltid varit och kommer nog alltid vara - Malin Majbritt Backlund med en riktigt taskig attityd och ett ännu värre humör. Ta mig som jag är eller håll dig borta.
Jag har mina brister, säkerligen har jag flera brister än dem flesta, men jag har även många bra sidor. Har man mig på rätt sida på rätt dag kommer jag ställa upp till hundra procent på de människor som behandlat mig bra. Men som sagt, jag vet att jag har mina brister och jag är så trött på att folk inte kan acceptera mig som jag är. Jag är en jävla attityd, ett jävla humör och kan tända till på en sekund. Men det gör mig till den jag är, eller hur? Så kan man inte acceptera den jag är, varför ska man ens någonsin kalla mig ens vän?
Jag har aldrig, aldrig, aldrig, aldrig någonsin låtit mig bli nertryckt utav någon, varesig det varit en vän, familjemedlem eller lärare. Jag tar inte att folk försöker sänka mig. Jag har aldrig gjort och kommer aldrig göra. Jag kör mitt race och ingen annans, och i mitt race finns det då ingen svaghet. No fucking way.
Men, för första gången i mitt liv, flyr jag nu. Jag har packat mina väskor och åkt hem, till det enda stället jag trivs på. Jag hör hemma här och ingen annanstans. Under ett års tid har jag skaffat mig fler ovänner än vad jag lyckats med i hela mitt liv. Få utav de vänner jag fått, förstår mig och accepterar mig. Medans jag har vänner här hemma som levt med mig fem dagar i veckan i tio förbannade jävla år. Det är inte värt att stanna i varberg längre helt enkelt.
Jag har jobbat på min attityd hela mitt liv, det är något som förföljt mig genom allt jag gjort. Jag har förlorat så mycket på det men samtidigt har jag hittat de människor som är äkta. Som förstår mig och accepterar mig att jag inte är som en mellanmjölks svenne. Jag är, har alltid varit och kommer nog alltid vara - Malin Majbritt Backlund med en riktigt taskig attityd och ett ännu värre humör. Ta mig som jag är eller håll dig borta.
utvärdering dressyr
Har uppdaterat extremt dåligt det sista, så här kommer en uppdatering ifrån dagens dressyrträning på Samorine och även lite uppdatering om hur det gått med Riola förra veckan.
Dressyrträningen med Samorine gick väl okej. Framridningen var bara kaos. Hon bara sprang och sprang. Hon var väldigt stark idag, vilket är förståeligt med tanke på att hon faktiskt är körhäst och går för tillfället på ett vanligt tränsbett bara. Men det var väldigt passande trots allt, för idag jobbade vi med halvhalter och halter. Vilket var super bra! Hon blev bättre emot slutet och gick lugnt och verkligen lyssnade på halvhalterna. I början var det som om hon inte ens kände det, det stannade liksom i bogarna. Men tillslut gick det ända ner till bakbenen och blev otroligt mycket mera skillnad. Gjorde även mycket skänkelvikningar och det lyssnade hon bra på, för engångskull sprang hon faktiskt inte bara iväg utan gick fint. Iallfall så är jag ändå nöjd, fick mycket beröm av läraren som förstöd vad jag menade med att hon blev väldigt stark men hon tyckte att jag ändå löste det bra och var mjuk i handen.
Riola dem senaste dagarna har varit helt otrolig! En helt ny häst! Red henne onsdag, torsdag och fredag förra veckan och jäklar vad fint hon gick! Gjorde inte så avancerade grejer eftersom jag red ute på gräsbanan men det jag bad henne om, gjorde hon. Börjar få lite mera koll på galoppen också, hon blir fortfarande väldigt fyrtaktig och obekväm, ibland även studsig, men det går åt rätt håll iallfall. Nej, jag är nöjd över lilla rollan faktiskt!
Har inga bilder på Samorine, men bjuder på några bilder på Riola från i torsdags :)
tankar...
Har haft en rätt så tuff dag, så det är skönt att få skriva av sig lite.. Det är så jävla jobbigt vissa dagar att bo här nere i varberg, långt ifrån min familj och mina vänner, visst har jag vänner här och dessutom är dem helt fantastiska. Men jag vill bara hem. Hem till mitt saknade Härryda. Jag vet att någonstans kommer jag inte ångra mig att jag flyttade tillslut, även fast jag känner så just nu, och gjort många andra gånger och kommer defentivit göra fler gånger. Försöker tänka hela tiden att det är dessa tre åren som gäller, sen är det över så det är lika bra att göra det bästa av allt nu, men det är så jävla svårt bara.
Jag klarar inte skolan, så det gör det inte heller bättre precis. Allt känns så långt ifrån bara och jag orkar inte kämpa för att ta mig dit. Ridningen går bättre iallfall, och det är jävligt posetivt. Jag känner mig säker igen, jag vet vad jag gör och jag vet varför jag gör det. Jag har otroliga vänner som peppar mig och finns där som stöd för mig, och det är jag evigt tacksam för.
Innerst inne älskar jag att bo här nere, alla vänner och hästarna. Det vet jag. Men jag får det inte att fungera, jag dras åt två håll hela tiden. Ena biten av mig vill vara kvar här nere och andra vill hem till härryda. Det är så grymt jobbigt bara..
