"Stick inte ut, då hittar folk något att hata dig för". Jag är så jävla trött på mellanmjölkstänket och alla idiotiska oskrivna lagar som ska följas till punkt och pricka för att man ska passa in. Sen när blev det omöjligt att acceptera varandra för den man är?

Jag har mina brister, säkerligen har jag flera brister än dem flesta, men jag har även många bra sidor. Har man mig på rätt sida på rätt dag kommer jag ställa upp till hundra procent på de människor som behandlat mig bra. Men som sagt, jag vet att jag har mina brister och jag är så trött på att folk inte kan acceptera mig som jag är. Jag är en jävla attityd, ett jävla humör och kan tända till på en sekund. Men det gör mig till den jag är, eller hur? Så kan man inte acceptera den jag är, varför ska man ens någonsin kalla mig ens vän?

Jag har aldrig, aldrig, aldrig, aldrig någonsin låtit mig bli nertryckt utav någon, varesig det varit en vän, familjemedlem eller lärare. Jag tar inte att folk försöker sänka mig. Jag har aldrig gjort och kommer aldrig göra. Jag kör mitt race och ingen annans, och i mitt race finns det då ingen svaghet. No fucking way.

Men, för första gången i mitt liv, flyr jag nu. Jag har packat mina väskor och åkt hem, till det enda stället jag trivs på. Jag hör hemma här och ingen annanstans. Under ett års tid har jag skaffat mig fler ovänner än vad jag lyckats med i hela mitt liv. Få utav de vänner jag fått, förstår mig och accepterar mig. Medans jag har vänner här hemma som levt med mig fem dagar i veckan i tio förbannade jävla år. Det är inte värt att stanna i varberg längre helt enkelt.

Jag har jobbat på min attityd hela mitt liv, det är något som förföljt mig genom allt jag gjort. Jag har förlorat så mycket på det men samtidigt har jag hittat de människor som är äkta. Som förstår mig och accepterar mig att jag inte är som en mellanmjölks svenne. Jag är, har alltid varit och kommer nog alltid vara - Malin Majbritt Backlund med en riktigt taskig attityd och ett ännu värre humör. Ta mig som jag är eller håll dig borta.