Ibland går saker mig på nerverna så otroligt mycket och mitt humör är som en jojjo. Jag kan vara hur peppad som helst, glad och full med energi sen bara på en sekund faller det och och stupar i marken. Jag är en känslomänniska. Ni vet en sån som känner saker väldigt lätt, som tar lätt på saker, som berörs lätt av saker.

Vissa dagar känns allt bara så jävla meningslöst. Jag vill inte vara kvar här, jag vill inte till härryda och jag vill inte heller till Varberg. Jag vill bara ut och åka, långt åt helvete här ifrån, helt jävla ensam.

Jag är trött på att tas i andra hand och jag är så jävla trött på att man tar mig förgivet.

Jag skulle vara lycklig och levande,se världen framför mig som början på något bra, ta vara på alla möjligheter jag får. Jag skulle le, känna lättnad och uppmärksamhet, ge världen mitt perspektiv på livet. Jag skulle skratta, miljoner skratt som skulle fylla hela min kropp med värme. Jag skulle trott på mig själv och aldrig blickat bakåt igen.

Men hela kroppen är tom, jag skakar och det känns som jag inte kan andas. Tiden står still och det finns inget att skratta åt. Det finns inga möjligheter, bara ett svart hål rakt ner i ett mörkt hav. Lättnaden jag skulle känna är istället en klump i magen, den blir större för varje dag, drar mig ner mer och mer. Det finns ingen uppmärksamhet, för jag isolerar mig från världen. Jag tror inte på mig själv för det förgångna är ständigt i mitt bakhuvud. Jag är tom. Ensam.